I djurparken

Svenska djurparker är humana. Det vill säga, man gör inhägnaderna så stora att djuren lätt kan fly undan alla som försöker få syn på dem. Det ställer till vissa problem för oss småbarnsföräldrar. Man får ganska snart svårt att hitta på nya förklaringar till att vi går runt runt utan att se några djur överhuvudtaget. Sparvarna vid korvstånden infriar inte de högst ställda förväntningarna.

”Nej, vargarna ligger nog inne och sover. Vi får komma tillbaka senare.”
"Lodjuret verkar inte vara hemma i dag. Han kanske är och hälsar på sina kompisar.”

Sådär kan man få hålla på en hel dag. Och sonen låter sig inte luras, han vet att lodjuret inte har några kompisar utan att det bara finns två stycken, en hona och en hanne, ett strävsamt gammalt par som för många år sedan fick sina namn genom en namntävling i Norrköpings tidningar, som förmodligen tröttnat på varann för länge sedan och nu sitter och tiger över frukostflingorna varje morgon. Och som nu surar i ett hörn och inte vill visa sig.

Vi går till ”Tiger World”, tigrarnas värld. Men inga tigrar. Det närmaste vi kommer är de fejkade tassavtrycken i betongen vi går på, och de tigerrandigt målade soptunnorna. Tigrarna själva är på annan ort. Om de finns överhuvudtaget. Kanske har Kolmården skurit kraftigt i budgeten och tagit bort själva djuren. Kanske har de glömt att kvalitetssäkra själva tillgången på djur. Någon på kontoret har gjort en miss och burarna är tomma. Misstänker vi. Men plötsligt dyker de upp – en, två, tre, sex stycken. Visserligen soltrötta och loja, men de är riktiga tigrar. Och påsken är räddad.

På väg mot utgången vore det väl fan om vi inte skulle få en glimt av lodjuret också. Min son och jag.

Kontamination på S:t Göran

- Hem? Hur fan ska jag klara mig hemma? Jag kan ju för fan inte göra någonting!
Mannen är upprörd och hans röst hörs i hela sjukhuskorridoren där bårarna med patienter står på rad. En läkare står lutad över honom och säger att de inte kan göra något mer för honom och hans svullna ben, att han har fått antibiotika och att han nu ska få komma hem.
- Vi ska ordna med en transport så att du kommer hem, säger läkaren.
- Hur fan ska jag klara mig hemma?

Han ligger kvar. Nya patienter väller in och stressad sjukhuspersonal försöker hänga med. Här råder överbelastning och knappa resurser. Efter en kvart kommer en sköterska.
- Jag hörde att doktorn talat med dig.
- Fan heller, jag har inte talat med någon doktor.
- Vi ska ordna med en transport så att du kommer hem, säger sköterskan lugnande.
- Hur fan ska jag klara mig hemma?

Mittemot mig i väntrummet ägnar sig en man åt att obekymrat peta sig i näsan. Det är bara han och jag i rummet. Han skrapar rent i höger näsborre och rullar runt mellan tumme och pekfinger, med armen nonchalant hängande över armstödet. Går vidare med vänster, rullar och rullar, och sprätter iväg innehållet på golvet.

Jag sneglar på handfatet och på pappershanddukshållaren på väggen. Jag tänker på den läkare som snart ska hälsa på honom och trycka hans hand. Jag undrar om han ens ser att jag sitter där, att vi delar samma rum. Han börjar plocka med sina saker, en plånbok öppnar sig och blottar ett id-kort som visar att han heter Ahmed. Jag ägnar mig åt rasistiska och fördomsfulla tankar. Försöker tänka positivt, att det kanske finns kulturer där det anses fint att rensa näsan inför sin nästa. Att det där tillhör högsta sorten av hyfs och renlighet. Det är bara jag som behöver bli lite mer vidsynt. Vi är för patetiska vi nordbor, tänker jag. För tusen år sedan drog vi norrut för att få supa och vara i fred, och nu tål vi inte minsta glimt av seder och bruk från övriga stora världen.

Snart blir det min tur. En läkarkandidat visar mig ut i korridoren, där mannen med benet ligger kvar och nu erbjuds en kopp kaffe medan han väntar på en hemtransport han för allt smör i Småland inte vill ha. Vi går in i ett rum med apparater och sängplatser. En mycket sjuk kvinna ligger på sängen intill, innanför ett vitt draperi. Bredvid henne talar en assistent lugnande på bruten svenska.

Jag tar av mig jackan, ser mig förgäves om efter en klädhängare och lägger den sedan på en hylla med hopvikta handdukar som skymtar bakom en gardin längs väggen. Jackan kommer i beröring med handdukarna. Jag frågar kandidaten om det går bra att jackan ligger där.
- Ja, låt den ligga. Nu är handdukarna ändå redan kontaminerade.

Jag knäpper upp skjortan med ett styng av skuldkänsla. Jag har förstört hygienen här på sjukhuset. Jag har kontaminerat. Bara Gud vet vilka liv jag har på mitt samvete.

På fest med Nils Claesson

Jag och Nils Claesson, Slas son, samt någon till som jag glömt namnet på sitter och småpratar på en fest om en scenföreställning vi just sett. Den enda skådisen i stycket var dotter till en känd svensk författare. Jag undslipper mig, liksom i föregående och som en lättsam observation tycker jag själv, att det var slående hur lik hon var sin pappa (jag hade aldrig tidigare sett henne). Nils Claesson får då något slags mindre spel och säger tvärt att "så behöver man ju inte tycka" eller något i den stilen, lämnar snabbt vårt lilla samtal och flyttar ut i köket. Jag blir sittande kvar och undrar länge vilken klumpighet jag gjort mig skyldig till. Vad sade jag som var så fel?

Året är 1989. Tjugo år senare ger Nils ut boken "Blåbärsmaskinen" om sin egen far, den uppburne och älskade författaren Slas. Boken handlar om uppväxten med alkoholisten och tablettmissbrukaren Slas, det självupptagna och allt uppslukande konstnärsgeniet. Boken gör en sorts skandal när den kommer ut. Får man verkligen skriva såhär om Slas? Våren 2009 visas en mycket märklig intervju i Babel där Nils verkar både nervös och arg på ett konstigt sätt. Det finns något osunt och trasigt över hans framträdande, tänker jag framför TVn. En liten pojkes kluvenhet som gör svaren tvära och ansiktet spänt. Ett par gånger försvarar han Slas, liksom på trots mot Sjölin, men med ett ansiktsuttryck som inte övertygar. Jag får intrycket att hans förhållande till fadern präglas av djup motsägelse och oläkta sår. En ouppklarad relation. Och jag minns hur han försvann ut i köket på festen många år tidigare.

I augusti 2010 köper jag hans bok och läser ut den samma kväll. Den är modig, stark och lysande. Den rör sig i terräng vi sällan vågar beträda. I boken finns ljusglimtar, men det mörka dominerar, med ögonblicksbilder där barnets smärta och förnedring gör ont i läsaren. I boken säger Nils att ett skäl till att han skrivit den är att han vill bevisa för Slas, den nu döde Slas, att han hade fel när han sade till den lille pojken att han kommer att bli precis som sin pappa ("vad jag är kommer du att bli").

I ett efterord skriver Nils om intervjun i Babel våren 2009. Han skriver att Daniel Sjölin haft en raljant ton i sina frågor, att Babel klippt bort en felaktig fråga om Nils bror som gjort Nils förbannad och att han efter klippet verkar förbannad utan anledning. Jag går till datorn och ser hela intervjun igen, på Svt Play, nu med full koncentration och efter att ha läst boken med dess efterord. Har Nils rätt, är Sjölin raljant och oförskämd? Kan jag ha sett så fel första gången? Och vad jag ser är att Nils går i nervös försvarsställning - skruvande på sig längst ut på fåtöljen - redan vid första frågan från Sjölin, som är den till synes oskyldiga "Varför har du skrivit den här boken"? Nils verkar förbannad redan från början, och någon ökning av det tillståndet efter en bortklippt fråga kan jag inte hitta.

Ändå är intrycket nu delvis annorlunda. Man ser en viss nervositet inför TV-situationen (Nils kommenterar i bokens efterord, med viss avundsjuka, Kristina Lugns brist på nervositet vid samma inspelning). Men framför allt verkar Nils Claesson inställd på, och trött på, att behöva svara på frågor om varför han hängt ut en nationalikon kort efter dennes död. Innerligt trött på frågor som "Får man verkligen göra såhär?" och "Kommer det här att förändra bilden av Slas?" Han är i clinch med Sjölin redan intervjun börjat, trots att något ont uppsåt hos Sjölin inte kan märkas och att frågorna inte är utmanande i överkant. Men skälet är alltså inte nödvändigtvis, som jag trodde första gången, allt det ouppklarade med fadern. Snarare finns något ouppklarat med TV-mediet, och med en offentlighet som han är rädd vill lägga munkavle på honom. Som inte unnar honom att berätta sin historia.

Jag läser också, igen, den utmärkte Mats Gellerfelts recension av Blåbärsmaskinen i SvD. Han menar att man måste diskutera det principiella i den här sortens böcker. Han ifrågasätter om bokens mörka bild verkligen är "sanningen" om Stig Claesson och svarar själv att den ger EN sanning men inte den yttersta sanningen. Nej, tänker jag, boken ger inte den yttersta sanningen. För någon sådan, singulär sanning finns ju inte. Bokens största värde är inte vad den säger om Slas som person, utan dess skarpa bild av hur det är att växa upp med en missbrukare i familjen, med en supande far som kontrollerar sin omgivning och som, med bokens beskrivning, vill vara både vuxnast och barnsligast i familjen.

Och framför allt: Till bokens värde hör just kontrasten mellan dess bild av alkisen och den misslyckade föräldern å ena sidan, och den offentliga bilden av den sympatiske gamängen, hedersknyffeln och det litterära geniet å den andra. Hur bråddjupen öppnar sig mellan barnets och offentlighetens perspektiv när spegeln vrids. Skillnaden mellan yta, intryck och erfarenhet. Och om barns utsatthet, även när föräldern lämnar en kär litteraturskatt efter sig, har vi fortfarande mycket att lära.

Nils Claesson har all heder av sin bok. Den är mycket viktig. Och om jag förolämpat eller bara tråkat ut honom på en fest för över tjugo år sedan kan jag bara be om ursäkt.

Idyllikerna på Sjönära

Bakom varje fastighetsmäklare döljer sig en misslyckad novell- författare. I alla fall bakom en och annan, och i synnerhet på mäklarföretaget Sjönära. Sjönära förmedlar, som namnet antyder, hus nära sjöar och hav. Av priserna att döma har de som affärsidé att inhämta rundliga arvoden för att exploatera folks dröm om en sjötomt och ljumma havsbrisar. Ett led i denna affärsidé är att gödsla prospekten med målande beskrivningar som står det litterära pekoralet nära. Vad det handlar om är små miniberättelser vars dominerande stildrag är att tala inte bara om själva huset, utan också om vad man ska göra där när man väl har flyttat in.

Lyssna bara på det här, skrivet om ett landställe med, som det heter i annonsen, "oändliga möjligheter":

"Via entrén når man det hemtrevliga köket /.../. Här finns all den moderna utrustning som behövs för att laga till allsköns delikatesser." Tvättstugan sägs ligga i anslutning till bakdörren "för att man ska kunna hänga ut tvätten och få den att dofta sommar". Om övervåningens tre sovrum: "Här sover familjen gott efter dagens utflykter och strapatser." Den riktigt aktiva tar cykeln ner till den samfällda tennisbanan, får man veta, och mäklaren vet besked om vad som händer sedan: "Efter en lång svettig match simmar man med lätthet flera längder i en av de tempererade poolerna". Aha!

Om det gamla vitkalkade hönshuset i två plan: "Här kan kreativiteten flöda för den med mycket ideér. Eller varför inte bara ligga i en solstol med något kallt att dricka?" Bra levnadstips, eller vad man nu ska kalla det, för oss som inte har så mycket idéer och absolut blir lite extra intresserade av ett hus där man faktiskt, hör och häpna, kan ta något kallt att dricka i en solstol.

Här lämnas alltså ingenting åt slumpen för att övertyga köparna. En av företagets mer drivna idylliker försäkrar inledningsvis i en annan annons att "Vägen till Gärdsvik är förmodligen Ljusterös vackraste". Möjligen för att inte skrämma bort folk som inte ser det storartade i att annonsens hus ligger alldeles vid vägkanten, dessutom precis vid en busshållplats.

Bilderna från husets kök är intressanta. På serveringsskåpet står en kokbok på display bredvid kökshandduken i äkta linne, och några knippen färska örter sticker charmigt upp ur tomma konservburkar. De numera obligatoriska närbilderna på vedklabbar åtföljs av följande arrangemang på köksbordet: Ett ex av tidningen Lantliv, en tändsticksask för att tända sagda vedklabbar, en kaffekopp med serviett och en gammal oputsad kaffekanna, och så - en livs levande frukttårta! Ja, mäklaren har alltså bemödat sig om att köpa en riktig frukttårta inför fotograferingen. Här ska alltså bli kalas!

Gemytet och myset på Sjönära vet helt enkelt inga gränser. Säkert jobbar man på nya grepp inför nästa sommar. Kunde inte Sjönäras IT-ansvarige ta fram en luktfunktion till hemsidan som gör att varje besökare som klickar sig in till ett av objekten möts av en stark doft av nykokt kaffe och syrener? Strömmande ur datorn och liksom omfamnande en i mjuk hypnos? Kanske något att jobba på. För det där med frukttårtan fungerade i alla fall inte på mig.

Parkförvaltningen - all is forgiven

Norrmalms parkförvaltning är förlåten. I Vanadislundens lekpark har man nu fyllt på med sand i den farliga grop som hade bildats framför stora rutschkanan. Man har också fräschat upp och tagit bort de vassa stenarna på sidorna. Någon verkar ha haft en bra dag på jobbet.

Barnmisshandel by design

Riktigt vad man ska göra med den arkitekt som designat lekplatsen i Vasaparken vet jag inte, men någon form av kännbar bestraffning är påkallad. Det sätt som rutschkanorna är byggda på vittnar nämligen om ett sällsynt allvarligt hjärnsläpp vid ritbordet. Av okänd anledning har de lagts ut på en brant kulle av hårdgummi som blir glashal vid minsta fuktkontakt, dvs. vid alla tider på dygnet då det inte råder direkt solsken, plus morgnar då detta solsken ännu inte fått bort daggen. Gott och väl, om det nu hade funnits en liten trappa eller en ledstång eller en annan liten anordning för barnen att ta sig uppför glaskullen med. Men icke. Jag har sett tvååringar försöka och dunsa nerför och slå sig rejält.

Detta moras i en bit offentlig stadsmiljö har några alternativa förklaringar: 1. Arkitekten och berörd(a) beslutsfattare i parkförvaltningen har ett svårt ecstacy-beroende som sträcker sig även till arbetstid. 2. Pengarna räckte inte till mer än den billigaste anbudsgivaren som tidigare endast ritat östtyska simbassänger. 3. Vuxna människor som förvaltar skattemedel skiter helt enkelt i barn eftersom de saknar rösträtt. Barn får gärna slå sig fördärvade.

Oavsett förklaring, såhär är det: Vuxna människor som på det här sättet slarvar bort barnens miljö förtjänar vårt gränslösa förakt. Och näringsförbud. Och det bör vara bara början.

Etiklektion med Staël von Holstein

Johan Staël von Holstein är inte helt utan charm när han för full hals sjunger entreprenörens lov i olika sammanhang. I Expressen den 30/7 säger han - apropå Marianne Samuelssons inspelade blamage om att låta företagare bygga golfgreener på Gotlands stränder - att det är självklart att entreprenörer ska ha gräddfil i samhället. De ska självklart, menar han, ha tillgång till attraktiva tomter, extra bygglovsrätter och förtur till golfklubbar och skolor. De kunde rentav få adlas av kungen, föreslår von H, som uppenbarligen tycker det är fint att vara adlig, en lämplig morot för oss ofrälse att sträva efter.

En titt på von Hs blogg Sanningen enligt mig (johansvh.blogspot.com) gör klart att karln är helt oförmögen att tygla sin entusiasm över entreprenörens överlägsenhet som människoras. Entreprenören är den enda som skapar verkligt värde. Entreprenören drivs av höger hjärnhalva vilket gör honom glad, kreativ och social till skillnad från arbetare och tjänstemän som styrs av vänster hjärnhalva. Entreprenören får alla brudarna. En riktigt duktig höger hjärnhalva, som von Hs egen, är också utrustad med förmåga att förutsäga det mesta som händer i samhället. von H har haft rätt om precis allt som hänt i Sverige de senaste åren.

von H glider omkring i sina egna tankevurpor utan att tackla ett övergripande problem: Var har han tänkt sig att gränsen ska gå för företagarnas privilegier, hur gräddig ska deras gräddfil vara? I Expressen menar han att "politiker på både lokal, regional och statlig nivå måste visa stor flexibilitet i det arbetet" (dvs att skapa motivation för entreprenörer). Det framgår inte om flexibiliteten i lagar och regler bör utsträcka sig till t ex straffrättslig immunitet. Om sonen till, säg, byggherren X - som sluppit böter för svartbygget på strandtomten och fått förtur för sonen till stans bästa skola - råkar ofreda skolvaktmästarens dotter, bör inte då åklagaren se mellan fingrarna? Risken är ju annars att X flyttar till en annan kommun med ett, så att säga, mer företagarvänligt klimat. Och ska verkligen företagare tvingas sitta bland vanligt folk när de går på restaurang? Nej, inför böter för den som inte genast reser sig och lämnar sitt fönsterbord när X med sällskap kliver in i lokalen.

Det övergripande målet för von Hs febriga vision framgår i slutet av Expressen-artikeln: "Privilegier för dem som tar personligt ansvar kan återuppbygga den moral och etik som samhället genom det kollektivistiska statsskicket raserat under de sista decennierna." von H ser sig alltså som moralens och etikens frontriddare, gastande mot den oförstående massan.

Att provocera och överdriva för att höras i debatten må vara harmlöst och ingenting jag missunnar någon. Men "förtur till skolor", von H! Jag kan svälja att företagare som anlägger golfgreener och steninramade grästennisplaner bland Gotlands raukar också får en adelstitel och medalj av kungen. Det gör liksom ingenting (Skulle det räcka för adelstitel att man startar taxiföretag? Då kan vi kanske få en och annan von Hussein och af Muhammed i adelskalendern). Men ska du blanda in våra barn i ditt utopiska privilegiesamhälle, med gräddfil för företagaryngel direkt in i elitskolorna, då går i alla fall jag hem och slipar på giljotinen. Det är personligt ansvar, moral och etik för mig.

Den barmhärtige stekaren

På väg till verkstaden ger bilen slutligen upp, mitt på E18 vid Frescati. Jag blir stående i körbanan med motorhuven öppen och ett par startkablar i näven. Ringer efter bärgning medan jag ser på bilarna som kör förbi: Ordentlige herrn i Volvo-kombin, schysta hantverkaren i sin firmaskåpbil, mamman på väg hem till radhuset med ungarna i baksätet. Ska någon av dem stanna och hjälpa mig med startkablarna? Nej. Med blicken orubbligt riktad framåt, mot ett okänt mål i vägriktningen, styr de förbi min Dodge minivan som otympligt blockerar mittfilen.

Den som i stället, utan att tveka, stannar och erbjuder sin hjälp är en 25-årig grabb i rosa piketröja och solglasögon, med en svart BMW stor som en pansarkryssare. Fem minuter senare är min bil igång, jag avbeställer bärgningen och sätter fart mot verkstaden. Min välgörare är på väg till sitt, trafiken flyter åter på E 18. Så är det alltså: Stekarna ställer upp när ingen annan gitter. Stekarna är mänsklighetens framtid. Saliga äro stekarna, för de skola ärva jorden.

Ministern konfronterar sin rädsla

"Har man ett gemensamt beslutsfattande så handlar det om att man också är överens om att det handlar om att komma fram till en kompromiss." Ja, just så sa hon faktiskt, infrastrukturminister Åsa Torstensson, i Rapport i kväll, i ett försök att kommentera lagstiftningen angånde fildelning på EU-nivå. Kvinnan verkar höggradigt besvärad varje gång hon framträder i media. I ansträngd försvarsposition innan ens första frågan är ställd. Med uppspärrade ögon och spända halsmuskler tar hon sats ordentligt men det är som om hon visste från början att det kommer att gå åt helvete.

Kanske är Torstenssons innehav av ministerposten inte riktigt allvarligt menat. Kanske är den bara ett konstverk. Eller ett avancerat inslag i en påkostad kbt-terapi: "Åsa, du måste konfrontera din rädsla att tala inför människor. Gör det du mest av allt fruktar - ställ dig framför kameran! Ta plats i rampljuset. Bli minister! När vi träffas nästa vecka får du berätta hur det har gått."

Pojkar, varför ska ni bråka?

Njut svenska folk, för vad vi nu ser utspelas i Expressen och Aftonbladet - jag tänker förstås på ordväxlingen mellan Jan Guillou och Lars Gustafsson - är något som i en avlägsen framtid kommer att ha avskaffats av en bättre mänsklighet än vår, och som alltså bör njutas medan tid är: de lättsårade alfahannarnas pissluktande revirbeteende. Det unkna vädrandet av ömsesidig bitterhet och fåfänga, mitt i all upphöjd författarfinhet. Jag slår mig för knäna.

Kort rekapitulation: Lars Gustafsson gjorde misstaget, när han deklarerade att han skulle ge sin röst till Piratpartiet, att nämna Guillou som en representant för "dussinförfattare" som säljer mycket böcker och köper herrgårdar för pengarna. Guillou tände givetvis på alla cylindrar och avfyrade ett personangrepp i sin kolumn i söndags som bär den lättsårade gigantens alla signum. Han kallar Gustafsson för landets näst mest avundsjuke författare, och det är liksom bara början, bara upptakten i en kolumn som verkar skriven av en man med många och djupa mörker inom sig. Gustafsson i sin tur lyckas inte förbigå Guillou med värdig tystnad, eller med de stålblanka sakargument han i och för sig vore mäktig. I stället sänker han sig i sitt genmäle till Guillous nivå, avfärdar honom som tragisk och rekommenderar honom att rida in i solnedgången tillsammans med den kiosklitteratur han skriver.

Gemensamt för de båda är att de försöker dölja sin personliga förtret genom att påstå att de egentligen talar å andras vägnar. De är alls inte sårade personligen. Guillou framhåller att bara han, å alla säljande författares vägnar, kan bemöta Pirat-Gustafsson eftersom han till skillnad från andra redan har Piratpartiets ytterst aggressiva nätmobb efter sig. Gustafsson å sin sida menar att man helt kanske borde förbigå Guillou med "hänsynsfull tystnad", men ändå inte eftersom Guillou bidrar till ett intellektuellt missförstånd som "i allmänt intresse måste förebyggas". Ni hör själva, det är som hämtat ur en grundkurs i retorik för grälsjuka primadonnor.

Pojkar, varför ska ni träta? Ni är båda så duktiga. Jan, du är inte alls någon dussinförfattare och det är tråkigt att du inte får någon erkänsla i de finlitterära salongerna. Lars, du förtjänar mer än att vara ett kuriosum för oss finsmakare, och i våra hjärtan sitter du alltid på akademistol nr 1. Ta nu varandras händer och säg förlåt, snyt näsan och gå vidare.

Språket blir liksom enklare

"Ju mer jag tänker på den, ju mer berörd blir jag", citeras Jan-Olov Andersson i en bioannons (och syftar alltså på filmen). Andersson gör sig här till exempel på hur vårt språk utvecklas genom dumhet. Han är en rutinerad skribent som i decennier skrivit om musik, film, galapremiärer och andra oväsentligheter i Aftonbladet. Definitivt så pass gammal att han redan i småskolan fått lära sig att det heter "Ju mer...desto mer....". Men sedan dess har nånting alltså hänt. Andersson har effektiviserat språket. Han har anslutit sig till den språkliga och grammatiska nivån hos en fjortonårig tjej som sms:at och sminkat sig igenom ett helt högstadium av svenskatimmar. "Ju mer...ju mer". Ja, det blir ju enklare så. Man slipper liksom komma ihåg onödiga regler och sånt, och får mer tid över åt att tänka på killar och kläder.

Passé på 2:ans buss

Ett par tydliga signaler på att man inträtt i medelåldern är: 1. Man behöver glasögon. 2. Man får problem med finmotoriken. Min egen medelålder tycks därmed vara inne i en slags peak. Det tar nämligen allt längre tid att reda ut trasslet med de små sladdarna för hörsnäckorna till iPoden. När jag väl lyckats fippla ur själva iPoden ur bröstfickan - vilket i sig inte är någon picnic när den har bestämt sig för att stanna i fickans mörker genom att haka sig fast i både plånboken och mobilen - börjar själva sladdutredandet. Och det kan alltså ta sin tid. Detta lilla skådespel brukar i mitt fall utspela sig på 2:ans buss inför medpassagerarnas, som jag tror, förundrade blickar. Jag föreställer mig hur jag måste te mig i deras ögon: En man med dubbelslipade glasögon som bestämt sig för att försiktigtvis lyssna på lite musik men som inte verkar riktigt vän med sina redskap.

Hur lång tid får man sitta och kämpa med trasslet innan det blir pinsamt? Innan man så att säga passerat anständighetens gräns? Trettio sekunder, en minut, tio minuter? Två hållplatser, eller fyra? Finns det en tidpunkt då man så diskret som möjligt bör stoppa tillbaka iPoden i fickan och inse att den efterlängtade musikstunden måste förbli ett oavslutat projekt? Då det inträder en skyldighet att helt enkelt kliva av bussen för att inte generera omgivningen mer?

Detta är dagens fråga. Jag är tacksam för kommentarer och svar, gärna från alla mina yngre läsare som borde ha bäst koll i denna fråga. Var ärliga nu.

Nästa steg i krisen?

Varslen blir fler och arbetslösheten stiger, sparandet ökar (hos dem som har något att spara!), konsumtionen minskar - vilket slår ut ännu fler företag. Så kommer det att låta ett tag nu. Sedan dröjer det inte särskilt länge innan vi når ett läge då en stor del av befolkningen (10-12 procent, eller mer?) går i en långsiktig arbetslöshet medan resten jobbar vidare i företag som överlevt den s.k. finanskrisen. Vi får en tydligare klyfta mellan de som har jobb och de som inte har. Fråga: Vad händer sedan? Svar: Kravet på sex timmars arbetsdag får en renässans, lika klart som amen i kyrkan. De som har arbete måste dela med sig. Och det blir mer fritid åt alla. Eller vad tror ni? Kommer alla i stället att få jobb med att tillverka vindsnurror och elbilar?

Blek hem från semestern

Tillbaka från en semestervecka vid Röda havskusten får jag kommentarer om hur blek jag är. Jag undrar vad som gått fel, vi hade ju ändå rätt hyfsat väder. Var det närheten till mardrömmen i Gaza bara några timmar bort? Tog jag fel tub och smetade in mig med barnens solkräm med faktor 50? Jag kommer aldrig att få veta.
På planet hem hörde jag i alla fall att Ramlösa har planer på att lansera ett nytt mineralvatten med en svag tillsats av koffein. Som ett alternativ till kaffe och coca cola alltså. Namnet blir förstås "Sömnlösa". Glöm inte bort var ni läste det först.

Mr Borg is actually from Sodertalje

Ulf Karl-Olov Nilssons bok Synopsis, nominerad till August-priset häromåret, är rolig att strosa omkring i. Där finns gott om oväntade ordvändningar och kluriga påhitt för alla oss som går igång på just sådant. Men på sidan 103 har det smugit sig in ett fel. Där står det att Stig Larssons diktsamling Händ! är från 1984. Rätt år är 1988. Det vet t.ex. alla vi som hörde Stig läsa dikter ur sin nya bok en kväll på Lido i Stockholm just den vintern. Han satt i svart skinnjacka med en cigarrett i scenens strålkastarljus, sin tids mest intressante författare med en av sina bästa böcker, och sade att han inte lagt ner så mycket arbete på dikterna men däremot ”mycket av det jag kallar för min själ”. UKON har helt rätt när han framhåller att Händ! är en av efterkrigstidens bäst namngivna diktsamlingar, men årtalet har alltså blivit fel.

Varför påtalar jag nu detta? Det verkar ju lite småaktigt. Kanske har jag en sjuklig drift att påpeka andras obetydliga misstag (som om jag aldrig gjorde några själv). En svaghet i karaktären, en oförmåga att se till väsentligheterna och släppa skitsaker, ett ömkligt behov av att klamra mig fast vid korrekta fakta som en snuttefilt.

Kanske dröjer det inte länge innan jag ger mig ut en mörk natt till Arlandas terminal för ankommande utlandsflyg, ni vet den där väggen där svenska världskändisar som ABBA och Annika Sörenstam hälsar utlänningar välkomna med orden "Welcome to my home town - Stockholm". Jag tassar försiktigt fram till Björn Borg, tar fram en burk svart färg och pensel ur min kamoflagefärgade ryggsäck, och med bultande hjärta gör jag ett litet förtydligande tvärs över det jättelika porträttet: "Mr Borg is actually from Sodertalje." Bara för att rätt måste få vara rätt ibland.

Ranelid och humorn

Det börjar bli svårt att inte dra på munnen när Björn Ranelid visar sig i TV-rutan. Han verkar ha kört fast i sin roll som predikande allvarsman. Senast i Debatt för någon månad sedan, när han rekommenderade Alex Schulman att bli mer som Tage Danielsson eller Charlie Chaplin. Ranelid tjatade på som vanligt om ordets allmakt, hur det färdas med ljusets hastighet osv. (allvarligt talat, Björn, har inte det mantrat tjänat ut sin roll snart?), och övergick sedan till att förklara humorns sanna väsen. Humor ska vara satir med ett budskap, ska vara politisk, ska gissla övermakten, ska ha konstnärlig kvalitet, tycks han mena. Ungefär som en riktigt god bok.

Björn vill väl. Han vill hjälpa dagens komiker genom att ge dem föredömen från hans egen generation, och hans fäders. De visste minsann hur man skrattade. Han vill hjälpa Alex Schulman att uppnå odödlighet. Humor bör inte vara en färskvara utan något beständigt - lite som Björns egna böcker. De är odödliga, eller i varje fall näst intill. Björn vill hjälpa dagens unga. De förtjänar bättre än att behöva skratta åt Schulmans glada pojkstreck och upptåg. Han vill ge dem något fiberrikare och mer hållbart – lite som hans egna böcker. Förstår de inte, de unga alltså, att humor inte kan behandlas som vilken tillfällighetsvers som helst? Hur skulle det se ut om vi skrattade åt allt som var lite överraskande eller uppkäftigt utan att först tänka efter? Humor kräver reflektion, mening och djup.

Grattis Björn, din pensionering är tryggad. När TVs programledare slutat bjuda in dig till sina åsiktsseminarier, när ytligheten och lättsinnet brett ut sig till den milda grad att din plats i etern inte längre är självklar, då har du en given framtid som humorminister i Nordkorea. Se det inte som en reträttpost utan som en befordran.

Go Horace

Efter tio år på sekreterarposten längtar Horace Engdahl att få vara arrogant och sarkastisk, säger han i SvD. Vi som gillar honom kan glädjas åt att han återigen får ägna sig åt det han är född till och som ingen gör lika bra som han: skjuta skarpt med meningsbyggnader som får det mesta av annat offentligt ordbajseri att falla ihop som korthus. Go Horace, säger vi. Och till alla hans fiender: Ni kan, som det heter, gå och duscha.

Szymborska och 9/11

Studsade nyligen in och lyssnade på Wislawa Szymborskas svenske översättare Anders Bodegård på Hedengrens bokhandel i Stockholm. Den förträfflige Bodegård, som ju anses som något av en wiz kid i branschen, gav interiörer från översättarens verkstad och läste på både svenska och polska. En av dikterna som förekom var "Foto från 11 september", som Bodegård karaktäriserade som "stark, ja till och med för stark för vissa amerikaner." Det hade han gärna fått berätta mer om. Jag tillåter mig tro att det knappast är diktens "styrka" som kan förmodas orsaka kontrovers borta i USA, utan ett slags lättsinne i behandlingen av ämnet.

Dikten beskriver ett fotografi av fallande kroppar från WTCs brinnande torn. "Fotot har hejdat dem mitt i livet / och håller dem just nu / ovan jord i riktning marken. // De är ännu var sin helhet / med personligt ansikte / och väl förborgat blod." Poeten filosoferar över det möjliga och omöjliga att i fotografiets form, och diktens, hejda kropparnas rörelse mot marken och den stundande döden. Att hålla dem kvar i språket. Avslutningen lyder: "Bara två saker kan jag göra för dem - / beskriva deras flykt / och inte säga sista meningen."

Szymborskas språkliga mästerskap är obestritt. Hennes bästa alster kan beskrivas som små underverk av klarhet, som korta och precisa avhandlingar i livets grundfrågor. Och hennes karaktäristiska lätthet i tonen, där humorn alltid ligger nära, har inte hindrat henne från att skriva med stor medkänsla om människors öden i krig och andra katastrofer (se t.ex. "Några människor" eller "Slutet och början").

Men den här dikten verkar ha glömt att den talar om specifika individer och inte anonyma offer. Även de som inte kan identifieras på bilderna är verkliga personer med namn, familjer, efterlevande. Szymborska tränger sig inpå dem, håller upp dem och låter dem dingla till beskådan framför läsarens öga: "Det finns nog med tid / för håret att fladdra / och för nycklar och småmynt / att falla ur fickorna." Det inferno som fotot avbildar förvandlas till filosofiskt spel och trolleritrick. Personerna på fotot lånar oombedda sina sista ögonblick i livet till en dikt vars konstnärliga metod till stor del bygger på lekfullhet. Är det för mycket sagt att de nog skulle ha betackat sig för denna behandling?

Man behöver inte vara amerikan (eller för den delen anhörig till någon av de många vars kroppar aldrig återfanns i rasmassorna) för att tycka att här har något gått snett. Raderna har en bismak av obehörigt intrång som grumlar deras finurliga estetiska effekter.

Det regnar i Plura-land

Plura Jonssons låtar börjar ofta med en väderobservation. "Solen går ner över ön, från horisonten kommer regnet närmre" (Blues för Bodil Malmsten), "Gick ner i limbo en regnig dag" (En ledig man), "Någonstans slår klockan fyra och ute faller regnet" (Fulla för kärlekens skull) - bara för att ta några inledningsrader från ett album i mängden (Svart Blogg 2007).

Det regnar mycket och ofta i Plura-land. Utanför fönstret och i sönderslitna hjärtan, från en källa som aldrig sinar. I låt efter låt, på skiva efter skiva faller regnet, en symbol i förlorandets estetik lika outslitlig som himlen själv. Högtrycksryggar göre sig inte besvär. Plura är en handelsresande i regn.