Szymborska och 9/11

Studsade nyligen in och lyssnade på Wislawa Szymborskas svenske översättare Anders Bodegård på Hedengrens bokhandel i Stockholm. Den förträfflige Bodegård, som ju anses som något av en wiz kid i branschen, gav interiörer från översättarens verkstad och läste på både svenska och polska. En av dikterna som förekom var "Foto från 11 september", som Bodegård karaktäriserade som "stark, ja till och med för stark för vissa amerikaner." Det hade han gärna fått berätta mer om. Jag tillåter mig tro att det knappast är diktens "styrka" som kan förmodas orsaka kontrovers borta i USA, utan ett slags lättsinne i behandlingen av ämnet.

Dikten beskriver ett fotografi av fallande kroppar från WTCs brinnande torn. "Fotot har hejdat dem mitt i livet / och håller dem just nu / ovan jord i riktning marken. // De är ännu var sin helhet / med personligt ansikte / och väl förborgat blod." Poeten filosoferar över det möjliga och omöjliga att i fotografiets form, och diktens, hejda kropparnas rörelse mot marken och den stundande döden. Att hålla dem kvar i språket. Avslutningen lyder: "Bara två saker kan jag göra för dem - / beskriva deras flykt / och inte säga sista meningen."

Szymborskas språkliga mästerskap är obestritt. Hennes bästa alster kan beskrivas som små underverk av klarhet, som korta och precisa avhandlingar i livets grundfrågor. Och hennes karaktäristiska lätthet i tonen, där humorn alltid ligger nära, har inte hindrat henne från att skriva med stor medkänsla om människors öden i krig och andra katastrofer (se t.ex. "Några människor" eller "Slutet och början").

Men den här dikten verkar ha glömt att den talar om specifika individer och inte anonyma offer. Även de som inte kan identifieras på bilderna är verkliga personer med namn, familjer, efterlevande. Szymborska tränger sig inpå dem, håller upp dem och låter dem dingla till beskådan framför läsarens öga: "Det finns nog med tid / för håret att fladdra / och för nycklar och småmynt / att falla ur fickorna." Det inferno som fotot avbildar förvandlas till filosofiskt spel och trolleritrick. Personerna på fotot lånar oombedda sina sista ögonblick i livet till en dikt vars konstnärliga metod till stor del bygger på lekfullhet. Är det för mycket sagt att de nog skulle ha betackat sig för denna behandling?

Man behöver inte vara amerikan (eller för den delen anhörig till någon av de många vars kroppar aldrig återfanns i rasmassorna) för att tycka att här har något gått snett. Raderna har en bismak av obehörigt intrång som grumlar deras finurliga estetiska effekter.