I djurparken

Svenska djurparker är humana. Det vill säga, man gör inhägnaderna så stora att djuren lätt kan fly undan alla som försöker få syn på dem. Det ställer till vissa problem för oss småbarnsföräldrar. Man får ganska snart svårt att hitta på nya förklaringar till att vi går runt runt utan att se några djur överhuvudtaget. Sparvarna vid korvstånden infriar inte de högst ställda förväntningarna.

”Nej, vargarna ligger nog inne och sover. Vi får komma tillbaka senare.”
"Lodjuret verkar inte vara hemma i dag. Han kanske är och hälsar på sina kompisar.”

Sådär kan man få hålla på en hel dag. Och sonen låter sig inte luras, han vet att lodjuret inte har några kompisar utan att det bara finns två stycken, en hona och en hanne, ett strävsamt gammalt par som för många år sedan fick sina namn genom en namntävling i Norrköpings tidningar, som förmodligen tröttnat på varann för länge sedan och nu sitter och tiger över frukostflingorna varje morgon. Och som nu surar i ett hörn och inte vill visa sig.

Vi går till ”Tiger World”, tigrarnas värld. Men inga tigrar. Det närmaste vi kommer är de fejkade tassavtrycken i betongen vi går på, och de tigerrandigt målade soptunnorna. Tigrarna själva är på annan ort. Om de finns överhuvudtaget. Kanske har Kolmården skurit kraftigt i budgeten och tagit bort själva djuren. Kanske har de glömt att kvalitetssäkra själva tillgången på djur. Någon på kontoret har gjort en miss och burarna är tomma. Misstänker vi. Men plötsligt dyker de upp – en, två, tre, sex stycken. Visserligen soltrötta och loja, men de är riktiga tigrar. Och påsken är räddad.

På väg mot utgången vore det väl fan om vi inte skulle få en glimt av lodjuret också. Min son och jag.