Ranelid och humorn

Det börjar bli svårt att inte dra på munnen när Björn Ranelid visar sig i TV-rutan. Han verkar ha kört fast i sin roll som predikande allvarsman. Senast i Debatt för någon månad sedan, när han rekommenderade Alex Schulman att bli mer som Tage Danielsson eller Charlie Chaplin. Ranelid tjatade på som vanligt om ordets allmakt, hur det färdas med ljusets hastighet osv. (allvarligt talat, Björn, har inte det mantrat tjänat ut sin roll snart?), och övergick sedan till att förklara humorns sanna väsen. Humor ska vara satir med ett budskap, ska vara politisk, ska gissla övermakten, ska ha konstnärlig kvalitet, tycks han mena. Ungefär som en riktigt god bok.

Björn vill väl. Han vill hjälpa dagens komiker genom att ge dem föredömen från hans egen generation, och hans fäders. De visste minsann hur man skrattade. Han vill hjälpa Alex Schulman att uppnå odödlighet. Humor bör inte vara en färskvara utan något beständigt - lite som Björns egna böcker. De är odödliga, eller i varje fall näst intill. Björn vill hjälpa dagens unga. De förtjänar bättre än att behöva skratta åt Schulmans glada pojkstreck och upptåg. Han vill ge dem något fiberrikare och mer hållbart – lite som hans egna böcker. Förstår de inte, de unga alltså, att humor inte kan behandlas som vilken tillfällighetsvers som helst? Hur skulle det se ut om vi skrattade åt allt som var lite överraskande eller uppkäftigt utan att först tänka efter? Humor kräver reflektion, mening och djup.

Grattis Björn, din pensionering är tryggad. När TVs programledare slutat bjuda in dig till sina åsiktsseminarier, när ytligheten och lättsinnet brett ut sig till den milda grad att din plats i etern inte längre är självklar, då har du en given framtid som humorminister i Nordkorea. Se det inte som en reträttpost utan som en befordran.