Pojkar, varför ska ni bråka?

Njut svenska folk, för vad vi nu ser utspelas i Expressen och Aftonbladet - jag tänker förstås på ordväxlingen mellan Jan Guillou och Lars Gustafsson - är något som i en avlägsen framtid kommer att ha avskaffats av en bättre mänsklighet än vår, och som alltså bör njutas medan tid är: de lättsårade alfahannarnas pissluktande revirbeteende. Det unkna vädrandet av ömsesidig bitterhet och fåfänga, mitt i all upphöjd författarfinhet. Jag slår mig för knäna.

Kort rekapitulation: Lars Gustafsson gjorde misstaget, när han deklarerade att han skulle ge sin röst till Piratpartiet, att nämna Guillou som en representant för "dussinförfattare" som säljer mycket böcker och köper herrgårdar för pengarna. Guillou tände givetvis på alla cylindrar och avfyrade ett personangrepp i sin kolumn i söndags som bär den lättsårade gigantens alla signum. Han kallar Gustafsson för landets näst mest avundsjuke författare, och det är liksom bara början, bara upptakten i en kolumn som verkar skriven av en man med många och djupa mörker inom sig. Gustafsson i sin tur lyckas inte förbigå Guillou med värdig tystnad, eller med de stålblanka sakargument han i och för sig vore mäktig. I stället sänker han sig i sitt genmäle till Guillous nivå, avfärdar honom som tragisk och rekommenderar honom att rida in i solnedgången tillsammans med den kiosklitteratur han skriver.

Gemensamt för de båda är att de försöker dölja sin personliga förtret genom att påstå att de egentligen talar å andras vägnar. De är alls inte sårade personligen. Guillou framhåller att bara han, å alla säljande författares vägnar, kan bemöta Pirat-Gustafsson eftersom han till skillnad från andra redan har Piratpartiets ytterst aggressiva nätmobb efter sig. Gustafsson å sin sida menar att man helt kanske borde förbigå Guillou med "hänsynsfull tystnad", men ändå inte eftersom Guillou bidrar till ett intellektuellt missförstånd som "i allmänt intresse måste förebyggas". Ni hör själva, det är som hämtat ur en grundkurs i retorik för grälsjuka primadonnor.

Pojkar, varför ska ni träta? Ni är båda så duktiga. Jan, du är inte alls någon dussinförfattare och det är tråkigt att du inte får någon erkänsla i de finlitterära salongerna. Lars, du förtjänar mer än att vara ett kuriosum för oss finsmakare, och i våra hjärtan sitter du alltid på akademistol nr 1. Ta nu varandras händer och säg förlåt, snyt näsan och gå vidare.

Språket blir liksom enklare

"Ju mer jag tänker på den, ju mer berörd blir jag", citeras Jan-Olov Andersson i en bioannons (och syftar alltså på filmen). Andersson gör sig här till exempel på hur vårt språk utvecklas genom dumhet. Han är en rutinerad skribent som i decennier skrivit om musik, film, galapremiärer och andra oväsentligheter i Aftonbladet. Definitivt så pass gammal att han redan i småskolan fått lära sig att det heter "Ju mer...desto mer....". Men sedan dess har nånting alltså hänt. Andersson har effektiviserat språket. Han har anslutit sig till den språkliga och grammatiska nivån hos en fjortonårig tjej som sms:at och sminkat sig igenom ett helt högstadium av svenskatimmar. "Ju mer...ju mer". Ja, det blir ju enklare så. Man slipper liksom komma ihåg onödiga regler och sånt, och får mer tid över åt att tänka på killar och kläder.

Passé på 2:ans buss

Ett par tydliga signaler på att man inträtt i medelåldern är: 1. Man behöver glasögon. 2. Man får problem med finmotoriken. Min egen medelålder tycks därmed vara inne i en slags peak. Det tar nämligen allt längre tid att reda ut trasslet med de små sladdarna för hörsnäckorna till iPoden. När jag väl lyckats fippla ur själva iPoden ur bröstfickan - vilket i sig inte är någon picnic när den har bestämt sig för att stanna i fickans mörker genom att haka sig fast i både plånboken och mobilen - börjar själva sladdutredandet. Och det kan alltså ta sin tid. Detta lilla skådespel brukar i mitt fall utspela sig på 2:ans buss inför medpassagerarnas, som jag tror, förundrade blickar. Jag föreställer mig hur jag måste te mig i deras ögon: En man med dubbelslipade glasögon som bestämt sig för att försiktigtvis lyssna på lite musik men som inte verkar riktigt vän med sina redskap.

Hur lång tid får man sitta och kämpa med trasslet innan det blir pinsamt? Innan man så att säga passerat anständighetens gräns? Trettio sekunder, en minut, tio minuter? Två hållplatser, eller fyra? Finns det en tidpunkt då man så diskret som möjligt bör stoppa tillbaka iPoden i fickan och inse att den efterlängtade musikstunden måste förbli ett oavslutat projekt? Då det inträder en skyldighet att helt enkelt kliva av bussen för att inte generera omgivningen mer?

Detta är dagens fråga. Jag är tacksam för kommentarer och svar, gärna från alla mina yngre läsare som borde ha bäst koll i denna fråga. Var ärliga nu.

Nästa steg i krisen?

Varslen blir fler och arbetslösheten stiger, sparandet ökar (hos dem som har något att spara!), konsumtionen minskar - vilket slår ut ännu fler företag. Så kommer det att låta ett tag nu. Sedan dröjer det inte särskilt länge innan vi når ett läge då en stor del av befolkningen (10-12 procent, eller mer?) går i en långsiktig arbetslöshet medan resten jobbar vidare i företag som överlevt den s.k. finanskrisen. Vi får en tydligare klyfta mellan de som har jobb och de som inte har. Fråga: Vad händer sedan? Svar: Kravet på sex timmars arbetsdag får en renässans, lika klart som amen i kyrkan. De som har arbete måste dela med sig. Och det blir mer fritid åt alla. Eller vad tror ni? Kommer alla i stället att få jobb med att tillverka vindsnurror och elbilar?

Blek hem från semestern

Tillbaka från en semestervecka vid Röda havskusten får jag kommentarer om hur blek jag är. Jag undrar vad som gått fel, vi hade ju ändå rätt hyfsat väder. Var det närheten till mardrömmen i Gaza bara några timmar bort? Tog jag fel tub och smetade in mig med barnens solkräm med faktor 50? Jag kommer aldrig att få veta.
På planet hem hörde jag i alla fall att Ramlösa har planer på att lansera ett nytt mineralvatten med en svag tillsats av koffein. Som ett alternativ till kaffe och coca cola alltså. Namnet blir förstås "Sömnlösa". Glöm inte bort var ni läste det först.

Mr Borg is actually from Sodertalje

Ulf Karl-Olov Nilssons bok Synopsis, nominerad till August-priset häromåret, är rolig att strosa omkring i. Där finns gott om oväntade ordvändningar och kluriga påhitt för alla oss som går igång på just sådant. Men på sidan 103 har det smugit sig in ett fel. Där står det att Stig Larssons diktsamling Händ! är från 1984. Rätt år är 1988. Det vet t.ex. alla vi som hörde Stig läsa dikter ur sin nya bok en kväll på Lido i Stockholm just den vintern. Han satt i svart skinnjacka med en cigarrett i scenens strålkastarljus, sin tids mest intressante författare med en av sina bästa böcker, och sade att han inte lagt ner så mycket arbete på dikterna men däremot ”mycket av det jag kallar för min själ”. UKON har helt rätt när han framhåller att Händ! är en av efterkrigstidens bäst namngivna diktsamlingar, men årtalet har alltså blivit fel.

Varför påtalar jag nu detta? Det verkar ju lite småaktigt. Kanske har jag en sjuklig drift att påpeka andras obetydliga misstag (som om jag aldrig gjorde några själv). En svaghet i karaktären, en oförmåga att se till väsentligheterna och släppa skitsaker, ett ömkligt behov av att klamra mig fast vid korrekta fakta som en snuttefilt.

Kanske dröjer det inte länge innan jag ger mig ut en mörk natt till Arlandas terminal för ankommande utlandsflyg, ni vet den där väggen där svenska världskändisar som ABBA och Annika Sörenstam hälsar utlänningar välkomna med orden "Welcome to my home town - Stockholm". Jag tassar försiktigt fram till Björn Borg, tar fram en burk svart färg och pensel ur min kamoflagefärgade ryggsäck, och med bultande hjärta gör jag ett litet förtydligande tvärs över det jättelika porträttet: "Mr Borg is actually from Sodertalje." Bara för att rätt måste få vara rätt ibland.

Ranelid och humorn

Det börjar bli svårt att inte dra på munnen när Björn Ranelid visar sig i TV-rutan. Han verkar ha kört fast i sin roll som predikande allvarsman. Senast i Debatt för någon månad sedan, när han rekommenderade Alex Schulman att bli mer som Tage Danielsson eller Charlie Chaplin. Ranelid tjatade på som vanligt om ordets allmakt, hur det färdas med ljusets hastighet osv. (allvarligt talat, Björn, har inte det mantrat tjänat ut sin roll snart?), och övergick sedan till att förklara humorns sanna väsen. Humor ska vara satir med ett budskap, ska vara politisk, ska gissla övermakten, ska ha konstnärlig kvalitet, tycks han mena. Ungefär som en riktigt god bok.

Björn vill väl. Han vill hjälpa dagens komiker genom att ge dem föredömen från hans egen generation, och hans fäders. De visste minsann hur man skrattade. Han vill hjälpa Alex Schulman att uppnå odödlighet. Humor bör inte vara en färskvara utan något beständigt - lite som Björns egna böcker. De är odödliga, eller i varje fall näst intill. Björn vill hjälpa dagens unga. De förtjänar bättre än att behöva skratta åt Schulmans glada pojkstreck och upptåg. Han vill ge dem något fiberrikare och mer hållbart – lite som hans egna böcker. Förstår de inte, de unga alltså, att humor inte kan behandlas som vilken tillfällighetsvers som helst? Hur skulle det se ut om vi skrattade åt allt som var lite överraskande eller uppkäftigt utan att först tänka efter? Humor kräver reflektion, mening och djup.

Grattis Björn, din pensionering är tryggad. När TVs programledare slutat bjuda in dig till sina åsiktsseminarier, när ytligheten och lättsinnet brett ut sig till den milda grad att din plats i etern inte längre är självklar, då har du en given framtid som humorminister i Nordkorea. Se det inte som en reträttpost utan som en befordran.