Barnmisshandel by design

Riktigt vad man ska göra med den arkitekt som designat lekplatsen i Vasaparken vet jag inte, men någon form av kännbar bestraffning är påkallad. Det sätt som rutschkanorna är byggda på vittnar nämligen om ett sällsynt allvarligt hjärnsläpp vid ritbordet. Av okänd anledning har de lagts ut på en brant kulle av hårdgummi som blir glashal vid minsta fuktkontakt, dvs. vid alla tider på dygnet då det inte råder direkt solsken, plus morgnar då detta solsken ännu inte fått bort daggen. Gott och väl, om det nu hade funnits en liten trappa eller en ledstång eller en annan liten anordning för barnen att ta sig uppför glaskullen med. Men icke. Jag har sett tvååringar försöka och dunsa nerför och slå sig rejält.

Detta moras i en bit offentlig stadsmiljö har några alternativa förklaringar: 1. Arkitekten och berörd(a) beslutsfattare i parkförvaltningen har ett svårt ecstacy-beroende som sträcker sig även till arbetstid. 2. Pengarna räckte inte till mer än den billigaste anbudsgivaren som tidigare endast ritat östtyska simbassänger. 3. Vuxna människor som förvaltar skattemedel skiter helt enkelt i barn eftersom de saknar rösträtt. Barn får gärna slå sig fördärvade.

Oavsett förklaring, såhär är det: Vuxna människor som på det här sättet slarvar bort barnens miljö förtjänar vårt gränslösa förakt. Och näringsförbud. Och det bör vara bara början.

Etiklektion med Staël von Holstein

Johan Staël von Holstein är inte helt utan charm när han för full hals sjunger entreprenörens lov i olika sammanhang. I Expressen den 30/7 säger han - apropå Marianne Samuelssons inspelade blamage om att låta företagare bygga golfgreener på Gotlands stränder - att det är självklart att entreprenörer ska ha gräddfil i samhället. De ska självklart, menar han, ha tillgång till attraktiva tomter, extra bygglovsrätter och förtur till golfklubbar och skolor. De kunde rentav få adlas av kungen, föreslår von H, som uppenbarligen tycker det är fint att vara adlig, en lämplig morot för oss ofrälse att sträva efter.

En titt på von Hs blogg Sanningen enligt mig (johansvh.blogspot.com) gör klart att karln är helt oförmögen att tygla sin entusiasm över entreprenörens överlägsenhet som människoras. Entreprenören är den enda som skapar verkligt värde. Entreprenören drivs av höger hjärnhalva vilket gör honom glad, kreativ och social till skillnad från arbetare och tjänstemän som styrs av vänster hjärnhalva. Entreprenören får alla brudarna. En riktigt duktig höger hjärnhalva, som von Hs egen, är också utrustad med förmåga att förutsäga det mesta som händer i samhället. von H har haft rätt om precis allt som hänt i Sverige de senaste åren.

von H glider omkring i sina egna tankevurpor utan att tackla ett övergripande problem: Var har han tänkt sig att gränsen ska gå för företagarnas privilegier, hur gräddig ska deras gräddfil vara? I Expressen menar han att "politiker på både lokal, regional och statlig nivå måste visa stor flexibilitet i det arbetet" (dvs att skapa motivation för entreprenörer). Det framgår inte om flexibiliteten i lagar och regler bör utsträcka sig till t ex straffrättslig immunitet. Om sonen till, säg, byggherren X - som sluppit böter för svartbygget på strandtomten och fått förtur för sonen till stans bästa skola - råkar ofreda skolvaktmästarens dotter, bör inte då åklagaren se mellan fingrarna? Risken är ju annars att X flyttar till en annan kommun med ett, så att säga, mer företagarvänligt klimat. Och ska verkligen företagare tvingas sitta bland vanligt folk när de går på restaurang? Nej, inför böter för den som inte genast reser sig och lämnar sitt fönsterbord när X med sällskap kliver in i lokalen.

Det övergripande målet för von Hs febriga vision framgår i slutet av Expressen-artikeln: "Privilegier för dem som tar personligt ansvar kan återuppbygga den moral och etik som samhället genom det kollektivistiska statsskicket raserat under de sista decennierna." von H ser sig alltså som moralens och etikens frontriddare, gastande mot den oförstående massan.

Att provocera och överdriva för att höras i debatten må vara harmlöst och ingenting jag missunnar någon. Men "förtur till skolor", von H! Jag kan svälja att företagare som anlägger golfgreener och steninramade grästennisplaner bland Gotlands raukar också får en adelstitel och medalj av kungen. Det gör liksom ingenting (Skulle det räcka för adelstitel att man startar taxiföretag? Då kan vi kanske få en och annan von Hussein och af Muhammed i adelskalendern). Men ska du blanda in våra barn i ditt utopiska privilegiesamhälle, med gräddfil för företagaryngel direkt in i elitskolorna, då går i alla fall jag hem och slipar på giljotinen. Det är personligt ansvar, moral och etik för mig.

Den barmhärtige stekaren

På väg till verkstaden ger bilen slutligen upp, mitt på E18 vid Frescati. Jag blir stående i körbanan med motorhuven öppen och ett par startkablar i näven. Ringer efter bärgning medan jag ser på bilarna som kör förbi: Ordentlige herrn i Volvo-kombin, schysta hantverkaren i sin firmaskåpbil, mamman på väg hem till radhuset med ungarna i baksätet. Ska någon av dem stanna och hjälpa mig med startkablarna? Nej. Med blicken orubbligt riktad framåt, mot ett okänt mål i vägriktningen, styr de förbi min Dodge minivan som otympligt blockerar mittfilen.

Den som i stället, utan att tveka, stannar och erbjuder sin hjälp är en 25-årig grabb i rosa piketröja och solglasögon, med en svart BMW stor som en pansarkryssare. Fem minuter senare är min bil igång, jag avbeställer bärgningen och sätter fart mot verkstaden. Min välgörare är på väg till sitt, trafiken flyter åter på E 18. Så är det alltså: Stekarna ställer upp när ingen annan gitter. Stekarna är mänsklighetens framtid. Saliga äro stekarna, för de skola ärva jorden.

Ministern konfronterar sin rädsla

"Har man ett gemensamt beslutsfattande så handlar det om att man också är överens om att det handlar om att komma fram till en kompromiss." Ja, just så sa hon faktiskt, infrastrukturminister Åsa Torstensson, i Rapport i kväll, i ett försök att kommentera lagstiftningen angånde fildelning på EU-nivå. Kvinnan verkar höggradigt besvärad varje gång hon framträder i media. I ansträngd försvarsposition innan ens första frågan är ställd. Med uppspärrade ögon och spända halsmuskler tar hon sats ordentligt men det är som om hon visste från början att det kommer att gå åt helvete.

Kanske är Torstenssons innehav av ministerposten inte riktigt allvarligt menat. Kanske är den bara ett konstverk. Eller ett avancerat inslag i en påkostad kbt-terapi: "Åsa, du måste konfrontera din rädsla att tala inför människor. Gör det du mest av allt fruktar - ställ dig framför kameran! Ta plats i rampljuset. Bli minister! När vi träffas nästa vecka får du berätta hur det har gått."

Pojkar, varför ska ni bråka?

Njut svenska folk, för vad vi nu ser utspelas i Expressen och Aftonbladet - jag tänker förstås på ordväxlingen mellan Jan Guillou och Lars Gustafsson - är något som i en avlägsen framtid kommer att ha avskaffats av en bättre mänsklighet än vår, och som alltså bör njutas medan tid är: de lättsårade alfahannarnas pissluktande revirbeteende. Det unkna vädrandet av ömsesidig bitterhet och fåfänga, mitt i all upphöjd författarfinhet. Jag slår mig för knäna.

Kort rekapitulation: Lars Gustafsson gjorde misstaget, när han deklarerade att han skulle ge sin röst till Piratpartiet, att nämna Guillou som en representant för "dussinförfattare" som säljer mycket böcker och köper herrgårdar för pengarna. Guillou tände givetvis på alla cylindrar och avfyrade ett personangrepp i sin kolumn i söndags som bär den lättsårade gigantens alla signum. Han kallar Gustafsson för landets näst mest avundsjuke författare, och det är liksom bara början, bara upptakten i en kolumn som verkar skriven av en man med många och djupa mörker inom sig. Gustafsson i sin tur lyckas inte förbigå Guillou med värdig tystnad, eller med de stålblanka sakargument han i och för sig vore mäktig. I stället sänker han sig i sitt genmäle till Guillous nivå, avfärdar honom som tragisk och rekommenderar honom att rida in i solnedgången tillsammans med den kiosklitteratur han skriver.

Gemensamt för de båda är att de försöker dölja sin personliga förtret genom att påstå att de egentligen talar å andras vägnar. De är alls inte sårade personligen. Guillou framhåller att bara han, å alla säljande författares vägnar, kan bemöta Pirat-Gustafsson eftersom han till skillnad från andra redan har Piratpartiets ytterst aggressiva nätmobb efter sig. Gustafsson å sin sida menar att man helt kanske borde förbigå Guillou med "hänsynsfull tystnad", men ändå inte eftersom Guillou bidrar till ett intellektuellt missförstånd som "i allmänt intresse måste förebyggas". Ni hör själva, det är som hämtat ur en grundkurs i retorik för grälsjuka primadonnor.

Pojkar, varför ska ni träta? Ni är båda så duktiga. Jan, du är inte alls någon dussinförfattare och det är tråkigt att du inte får någon erkänsla i de finlitterära salongerna. Lars, du förtjänar mer än att vara ett kuriosum för oss finsmakare, och i våra hjärtan sitter du alltid på akademistol nr 1. Ta nu varandras händer och säg förlåt, snyt näsan och gå vidare.

Språket blir liksom enklare

"Ju mer jag tänker på den, ju mer berörd blir jag", citeras Jan-Olov Andersson i en bioannons (och syftar alltså på filmen). Andersson gör sig här till exempel på hur vårt språk utvecklas genom dumhet. Han är en rutinerad skribent som i decennier skrivit om musik, film, galapremiärer och andra oväsentligheter i Aftonbladet. Definitivt så pass gammal att han redan i småskolan fått lära sig att det heter "Ju mer...desto mer....". Men sedan dess har nånting alltså hänt. Andersson har effektiviserat språket. Han har anslutit sig till den språkliga och grammatiska nivån hos en fjortonårig tjej som sms:at och sminkat sig igenom ett helt högstadium av svenskatimmar. "Ju mer...ju mer". Ja, det blir ju enklare så. Man slipper liksom komma ihåg onödiga regler och sånt, och får mer tid över åt att tänka på killar och kläder.

Passé på 2:ans buss

Ett par tydliga signaler på att man inträtt i medelåldern är: 1. Man behöver glasögon. 2. Man får problem med finmotoriken. Min egen medelålder tycks därmed vara inne i en slags peak. Det tar nämligen allt längre tid att reda ut trasslet med de små sladdarna för hörsnäckorna till iPoden. När jag väl lyckats fippla ur själva iPoden ur bröstfickan - vilket i sig inte är någon picnic när den har bestämt sig för att stanna i fickans mörker genom att haka sig fast i både plånboken och mobilen - börjar själva sladdutredandet. Och det kan alltså ta sin tid. Detta lilla skådespel brukar i mitt fall utspela sig på 2:ans buss inför medpassagerarnas, som jag tror, förundrade blickar. Jag föreställer mig hur jag måste te mig i deras ögon: En man med dubbelslipade glasögon som bestämt sig för att försiktigtvis lyssna på lite musik men som inte verkar riktigt vän med sina redskap.

Hur lång tid får man sitta och kämpa med trasslet innan det blir pinsamt? Innan man så att säga passerat anständighetens gräns? Trettio sekunder, en minut, tio minuter? Två hållplatser, eller fyra? Finns det en tidpunkt då man så diskret som möjligt bör stoppa tillbaka iPoden i fickan och inse att den efterlängtade musikstunden måste förbli ett oavslutat projekt? Då det inträder en skyldighet att helt enkelt kliva av bussen för att inte generera omgivningen mer?

Detta är dagens fråga. Jag är tacksam för kommentarer och svar, gärna från alla mina yngre läsare som borde ha bäst koll i denna fråga. Var ärliga nu.