Svenska djurparker är humana. Det vill säga, man gör inhägnaderna så stora att djuren lätt kan fly undan alla som försöker få syn på dem. Det ställer till vissa problem för oss småbarnsföräldrar. Man får ganska snart svårt att hitta på nya förklaringar till att vi går runt runt utan att se några djur överhuvudtaget. Sparvarna vid korvstånden infriar inte de högst ställda förväntningarna.
”Nej, vargarna ligger nog inne och sover. Vi får komma tillbaka senare.”
"Lodjuret verkar inte vara hemma i dag. Han kanske är och hälsar på sina kompisar.”
Sådär kan man få hålla på en hel dag. Och sonen låter sig inte luras, han vet att lodjuret inte har några kompisar utan att det bara finns två stycken, en hona och en hanne, ett strävsamt gammalt par som för många år sedan fick sina namn genom en namntävling i Norrköpings tidningar, som förmodligen tröttnat på varann för länge sedan och nu sitter och tiger över frukostflingorna varje morgon. Och som nu surar i ett hörn och inte vill visa sig.
Vi går till ”Tiger World”, tigrarnas värld. Men inga tigrar. Det närmaste vi kommer är de fejkade tassavtrycken i betongen vi går på, och de tigerrandigt målade soptunnorna. Tigrarna själva är på annan ort. Om de finns överhuvudtaget. Kanske har Kolmården skurit kraftigt i budgeten och tagit bort själva djuren. Kanske har de glömt att kvalitetssäkra själva tillgången på djur. Någon på kontoret har gjort en miss och burarna är tomma. Misstänker vi. Men plötsligt dyker de upp – en, två, tre, sex stycken. Visserligen soltrötta och loja, men de är riktiga tigrar. Och påsken är räddad.
På väg mot utgången vore det väl fan om vi inte skulle få en glimt av lodjuret också. Min son och jag.
torsdag 28 april 2011
Kontamination på S:t Göran
- Hem? Hur fan ska jag klara mig hemma? Jag kan ju för fan inte göra någonting!
Mannen är upprörd och hans röst hörs i hela sjukhuskorridoren där bårarna med patienter står på rad. En läkare står lutad över honom och säger att de inte kan göra något mer för honom och hans svullna ben, att han har fått antibiotika och att han nu ska få komma hem.
- Vi ska ordna med en transport så att du kommer hem, säger läkaren.
- Hur fan ska jag klara mig hemma?
Han ligger kvar. Nya patienter väller in och stressad sjukhuspersonal försöker hänga med. Här råder överbelastning och knappa resurser. Efter en kvart kommer en sköterska.
- Jag hörde att doktorn talat med dig.
- Fan heller, jag har inte talat med någon doktor.
- Vi ska ordna med en transport så att du kommer hem, säger sköterskan lugnande.
- Hur fan ska jag klara mig hemma?
Mittemot mig i väntrummet ägnar sig en man åt att obekymrat peta sig i näsan. Det är bara han och jag i rummet. Han skrapar rent i höger näsborre och rullar runt mellan tumme och pekfinger, med armen nonchalant hängande över armstödet. Går vidare med vänster, rullar och rullar, och sprätter iväg innehållet på golvet.
Jag sneglar på handfatet och på pappershanddukshållaren på väggen. Jag tänker på den läkare som snart ska hälsa på honom och trycka hans hand. Jag undrar om han ens ser att jag sitter där, att vi delar samma rum. Han börjar plocka med sina saker, en plånbok öppnar sig och blottar ett id-kort som visar att han heter Ahmed. Jag ägnar mig åt rasistiska och fördomsfulla tankar. Försöker tänka positivt, att det kanske finns kulturer där det anses fint att rensa näsan inför sin nästa. Att det där tillhör högsta sorten av hyfs och renlighet. Det är bara jag som behöver bli lite mer vidsynt. Vi är för patetiska vi nordbor, tänker jag. För tusen år sedan drog vi norrut för att få supa och vara i fred, och nu tål vi inte minsta glimt av seder och bruk från övriga stora världen.
Snart blir det min tur. En läkarkandidat visar mig ut i korridoren, där mannen med benet ligger kvar och nu erbjuds en kopp kaffe medan han väntar på en hemtransport han för allt smör i Småland inte vill ha. Vi går in i ett rum med apparater och sängplatser. En mycket sjuk kvinna ligger på sängen intill, innanför ett vitt draperi. Bredvid henne talar en assistent lugnande på bruten svenska.
Jag tar av mig jackan, ser mig förgäves om efter en klädhängare och lägger den sedan på en hylla med hopvikta handdukar som skymtar bakom en gardin längs väggen. Jackan kommer i beröring med handdukarna. Jag frågar kandidaten om det går bra att jackan ligger där.
- Ja, låt den ligga. Nu är handdukarna ändå redan kontaminerade.
Jag knäpper upp skjortan med ett styng av skuldkänsla. Jag har förstört hygienen här på sjukhuset. Jag har kontaminerat. Bara Gud vet vilka liv jag har på mitt samvete.
Mannen är upprörd och hans röst hörs i hela sjukhuskorridoren där bårarna med patienter står på rad. En läkare står lutad över honom och säger att de inte kan göra något mer för honom och hans svullna ben, att han har fått antibiotika och att han nu ska få komma hem.
- Vi ska ordna med en transport så att du kommer hem, säger läkaren.
- Hur fan ska jag klara mig hemma?
Han ligger kvar. Nya patienter väller in och stressad sjukhuspersonal försöker hänga med. Här råder överbelastning och knappa resurser. Efter en kvart kommer en sköterska.
- Jag hörde att doktorn talat med dig.
- Fan heller, jag har inte talat med någon doktor.
- Vi ska ordna med en transport så att du kommer hem, säger sköterskan lugnande.
- Hur fan ska jag klara mig hemma?
Mittemot mig i väntrummet ägnar sig en man åt att obekymrat peta sig i näsan. Det är bara han och jag i rummet. Han skrapar rent i höger näsborre och rullar runt mellan tumme och pekfinger, med armen nonchalant hängande över armstödet. Går vidare med vänster, rullar och rullar, och sprätter iväg innehållet på golvet.
Jag sneglar på handfatet och på pappershanddukshållaren på väggen. Jag tänker på den läkare som snart ska hälsa på honom och trycka hans hand. Jag undrar om han ens ser att jag sitter där, att vi delar samma rum. Han börjar plocka med sina saker, en plånbok öppnar sig och blottar ett id-kort som visar att han heter Ahmed. Jag ägnar mig åt rasistiska och fördomsfulla tankar. Försöker tänka positivt, att det kanske finns kulturer där det anses fint att rensa näsan inför sin nästa. Att det där tillhör högsta sorten av hyfs och renlighet. Det är bara jag som behöver bli lite mer vidsynt. Vi är för patetiska vi nordbor, tänker jag. För tusen år sedan drog vi norrut för att få supa och vara i fred, och nu tål vi inte minsta glimt av seder och bruk från övriga stora världen.
Snart blir det min tur. En läkarkandidat visar mig ut i korridoren, där mannen med benet ligger kvar och nu erbjuds en kopp kaffe medan han väntar på en hemtransport han för allt smör i Småland inte vill ha. Vi går in i ett rum med apparater och sängplatser. En mycket sjuk kvinna ligger på sängen intill, innanför ett vitt draperi. Bredvid henne talar en assistent lugnande på bruten svenska.
Jag tar av mig jackan, ser mig förgäves om efter en klädhängare och lägger den sedan på en hylla med hopvikta handdukar som skymtar bakom en gardin längs väggen. Jackan kommer i beröring med handdukarna. Jag frågar kandidaten om det går bra att jackan ligger där.
- Ja, låt den ligga. Nu är handdukarna ändå redan kontaminerade.
Jag knäpper upp skjortan med ett styng av skuldkänsla. Jag har förstört hygienen här på sjukhuset. Jag har kontaminerat. Bara Gud vet vilka liv jag har på mitt samvete.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
