På fest med Nils Claesson

Jag och Nils Claesson, Slas son, samt någon till som jag glömt namnet på sitter och småpratar på en fest om en scenföreställning vi just sett. Den enda skådisen i stycket var dotter till en känd svensk författare. Jag undslipper mig, liksom i föregående och som en lättsam observation tycker jag själv, att det var slående hur lik hon var sin pappa (jag hade aldrig tidigare sett henne). Nils Claesson får då något slags mindre spel och säger tvärt att "så behöver man ju inte tycka" eller något i den stilen, lämnar snabbt vårt lilla samtal och flyttar ut i köket. Jag blir sittande kvar och undrar länge vilken klumpighet jag gjort mig skyldig till. Vad sade jag som var så fel?

Året är 1989. Tjugo år senare ger Nils ut boken "Blåbärsmaskinen" om sin egen far, den uppburne och älskade författaren Slas. Boken handlar om uppväxten med alkoholisten och tablettmissbrukaren Slas, det självupptagna och allt uppslukande konstnärsgeniet. Boken gör en sorts skandal när den kommer ut. Får man verkligen skriva såhär om Slas? Våren 2009 visas en mycket märklig intervju i Babel där Nils verkar både nervös och arg på ett konstigt sätt. Det finns något osunt och trasigt över hans framträdande, tänker jag framför TVn. En liten pojkes kluvenhet som gör svaren tvära och ansiktet spänt. Ett par gånger försvarar han Slas, liksom på trots mot Sjölin, men med ett ansiktsuttryck som inte övertygar. Jag får intrycket att hans förhållande till fadern präglas av djup motsägelse och oläkta sår. En ouppklarad relation. Och jag minns hur han försvann ut i köket på festen många år tidigare.

I augusti 2010 köper jag hans bok och läser ut den samma kväll. Den är modig, stark och lysande. Den rör sig i terräng vi sällan vågar beträda. I boken finns ljusglimtar, men det mörka dominerar, med ögonblicksbilder där barnets smärta och förnedring gör ont i läsaren. I boken säger Nils att ett skäl till att han skrivit den är att han vill bevisa för Slas, den nu döde Slas, att han hade fel när han sade till den lille pojken att han kommer att bli precis som sin pappa ("vad jag är kommer du att bli").

I ett efterord skriver Nils om intervjun i Babel våren 2009. Han skriver att Daniel Sjölin haft en raljant ton i sina frågor, att Babel klippt bort en felaktig fråga om Nils bror som gjort Nils förbannad och att han efter klippet verkar förbannad utan anledning. Jag går till datorn och ser hela intervjun igen, på Svt Play, nu med full koncentration och efter att ha läst boken med dess efterord. Har Nils rätt, är Sjölin raljant och oförskämd? Kan jag ha sett så fel första gången? Och vad jag ser är att Nils går i nervös försvarsställning - skruvande på sig längst ut på fåtöljen - redan vid första frågan från Sjölin, som är den till synes oskyldiga "Varför har du skrivit den här boken"? Nils verkar förbannad redan från början, och någon ökning av det tillståndet efter en bortklippt fråga kan jag inte hitta.

Ändå är intrycket nu delvis annorlunda. Man ser en viss nervositet inför TV-situationen (Nils kommenterar i bokens efterord, med viss avundsjuka, Kristina Lugns brist på nervositet vid samma inspelning). Men framför allt verkar Nils Claesson inställd på, och trött på, att behöva svara på frågor om varför han hängt ut en nationalikon kort efter dennes död. Innerligt trött på frågor som "Får man verkligen göra såhär?" och "Kommer det här att förändra bilden av Slas?" Han är i clinch med Sjölin redan intervjun börjat, trots att något ont uppsåt hos Sjölin inte kan märkas och att frågorna inte är utmanande i överkant. Men skälet är alltså inte nödvändigtvis, som jag trodde första gången, allt det ouppklarade med fadern. Snarare finns något ouppklarat med TV-mediet, och med en offentlighet som han är rädd vill lägga munkavle på honom. Som inte unnar honom att berätta sin historia.

Jag läser också, igen, den utmärkte Mats Gellerfelts recension av Blåbärsmaskinen i SvD. Han menar att man måste diskutera det principiella i den här sortens böcker. Han ifrågasätter om bokens mörka bild verkligen är "sanningen" om Stig Claesson och svarar själv att den ger EN sanning men inte den yttersta sanningen. Nej, tänker jag, boken ger inte den yttersta sanningen. För någon sådan, singulär sanning finns ju inte. Bokens största värde är inte vad den säger om Slas som person, utan dess skarpa bild av hur det är att växa upp med en missbrukare i familjen, med en supande far som kontrollerar sin omgivning och som, med bokens beskrivning, vill vara både vuxnast och barnsligast i familjen.

Och framför allt: Till bokens värde hör just kontrasten mellan dess bild av alkisen och den misslyckade föräldern å ena sidan, och den offentliga bilden av den sympatiske gamängen, hedersknyffeln och det litterära geniet å den andra. Hur bråddjupen öppnar sig mellan barnets och offentlighetens perspektiv när spegeln vrids. Skillnaden mellan yta, intryck och erfarenhet. Och om barns utsatthet, även när föräldern lämnar en kär litteraturskatt efter sig, har vi fortfarande mycket att lära.

Nils Claesson har all heder av sin bok. Den är mycket viktig. Och om jag förolämpat eller bara tråkat ut honom på en fest för över tjugo år sedan kan jag bara be om ursäkt.

Idyllikerna på Sjönära

Bakom varje fastighetsmäklare döljer sig en misslyckad novell- författare. I alla fall bakom en och annan, och i synnerhet på mäklarföretaget Sjönära. Sjönära förmedlar, som namnet antyder, hus nära sjöar och hav. Av priserna att döma har de som affärsidé att inhämta rundliga arvoden för att exploatera folks dröm om en sjötomt och ljumma havsbrisar. Ett led i denna affärsidé är att gödsla prospekten med målande beskrivningar som står det litterära pekoralet nära. Vad det handlar om är små miniberättelser vars dominerande stildrag är att tala inte bara om själva huset, utan också om vad man ska göra där när man väl har flyttat in.

Lyssna bara på det här, skrivet om ett landställe med, som det heter i annonsen, "oändliga möjligheter":

"Via entrén når man det hemtrevliga köket /.../. Här finns all den moderna utrustning som behövs för att laga till allsköns delikatesser." Tvättstugan sägs ligga i anslutning till bakdörren "för att man ska kunna hänga ut tvätten och få den att dofta sommar". Om övervåningens tre sovrum: "Här sover familjen gott efter dagens utflykter och strapatser." Den riktigt aktiva tar cykeln ner till den samfällda tennisbanan, får man veta, och mäklaren vet besked om vad som händer sedan: "Efter en lång svettig match simmar man med lätthet flera längder i en av de tempererade poolerna". Aha!

Om det gamla vitkalkade hönshuset i två plan: "Här kan kreativiteten flöda för den med mycket ideér. Eller varför inte bara ligga i en solstol med något kallt att dricka?" Bra levnadstips, eller vad man nu ska kalla det, för oss som inte har så mycket idéer och absolut blir lite extra intresserade av ett hus där man faktiskt, hör och häpna, kan ta något kallt att dricka i en solstol.

Här lämnas alltså ingenting åt slumpen för att övertyga köparna. En av företagets mer drivna idylliker försäkrar inledningsvis i en annan annons att "Vägen till Gärdsvik är förmodligen Ljusterös vackraste". Möjligen för att inte skrämma bort folk som inte ser det storartade i att annonsens hus ligger alldeles vid vägkanten, dessutom precis vid en busshållplats.

Bilderna från husets kök är intressanta. På serveringsskåpet står en kokbok på display bredvid kökshandduken i äkta linne, och några knippen färska örter sticker charmigt upp ur tomma konservburkar. De numera obligatoriska närbilderna på vedklabbar åtföljs av följande arrangemang på köksbordet: Ett ex av tidningen Lantliv, en tändsticksask för att tända sagda vedklabbar, en kaffekopp med serviett och en gammal oputsad kaffekanna, och så - en livs levande frukttårta! Ja, mäklaren har alltså bemödat sig om att köpa en riktig frukttårta inför fotograferingen. Här ska alltså bli kalas!

Gemytet och myset på Sjönära vet helt enkelt inga gränser. Säkert jobbar man på nya grepp inför nästa sommar. Kunde inte Sjönäras IT-ansvarige ta fram en luktfunktion till hemsidan som gör att varje besökare som klickar sig in till ett av objekten möts av en stark doft av nykokt kaffe och syrener? Strömmande ur datorn och liksom omfamnande en i mjuk hypnos? Kanske något att jobba på. För det där med frukttårtan fungerade i alla fall inte på mig.

Parkförvaltningen - all is forgiven

Norrmalms parkförvaltning är förlåten. I Vanadislundens lekpark har man nu fyllt på med sand i den farliga grop som hade bildats framför stora rutschkanan. Man har också fräschat upp och tagit bort de vassa stenarna på sidorna. Någon verkar ha haft en bra dag på jobbet.

Barnmisshandel by design

Riktigt vad man ska göra med den arkitekt som designat lekplatsen i Vasaparken vet jag inte, men någon form av kännbar bestraffning är påkallad. Det sätt som rutschkanorna är byggda på vittnar nämligen om ett sällsynt allvarligt hjärnsläpp vid ritbordet. Av okänd anledning har de lagts ut på en brant kulle av hårdgummi som blir glashal vid minsta fuktkontakt, dvs. vid alla tider på dygnet då det inte råder direkt solsken, plus morgnar då detta solsken ännu inte fått bort daggen. Gott och väl, om det nu hade funnits en liten trappa eller en ledstång eller en annan liten anordning för barnen att ta sig uppför glaskullen med. Men icke. Jag har sett tvååringar försöka och dunsa nerför och slå sig rejält.

Detta moras i en bit offentlig stadsmiljö har några alternativa förklaringar: 1. Arkitekten och berörd(a) beslutsfattare i parkförvaltningen har ett svårt ecstacy-beroende som sträcker sig även till arbetstid. 2. Pengarna räckte inte till mer än den billigaste anbudsgivaren som tidigare endast ritat östtyska simbassänger. 3. Vuxna människor som förvaltar skattemedel skiter helt enkelt i barn eftersom de saknar rösträtt. Barn får gärna slå sig fördärvade.

Oavsett förklaring, såhär är det: Vuxna människor som på det här sättet slarvar bort barnens miljö förtjänar vårt gränslösa förakt. Och näringsförbud. Och det bör vara bara början.