Go Horace

Efter tio år på sekreterarposten längtar Horace Engdahl att få vara arrogant och sarkastisk, säger han i SvD. Vi som gillar honom kan glädjas åt att han återigen får ägna sig åt det han är född till och som ingen gör lika bra som han: skjuta skarpt med meningsbyggnader som får det mesta av annat offentligt ordbajseri att falla ihop som korthus. Go Horace, säger vi. Och till alla hans fiender: Ni kan, som det heter, gå och duscha.

Szymborska och 9/11

Studsade nyligen in och lyssnade på Wislawa Szymborskas svenske översättare Anders Bodegård på Hedengrens bokhandel i Stockholm. Den förträfflige Bodegård, som ju anses som något av en wiz kid i branschen, gav interiörer från översättarens verkstad och läste på både svenska och polska. En av dikterna som förekom var "Foto från 11 september", som Bodegård karaktäriserade som "stark, ja till och med för stark för vissa amerikaner." Det hade han gärna fått berätta mer om. Jag tillåter mig tro att det knappast är diktens "styrka" som kan förmodas orsaka kontrovers borta i USA, utan ett slags lättsinne i behandlingen av ämnet.

Dikten beskriver ett fotografi av fallande kroppar från WTCs brinnande torn. "Fotot har hejdat dem mitt i livet / och håller dem just nu / ovan jord i riktning marken. // De är ännu var sin helhet / med personligt ansikte / och väl förborgat blod." Poeten filosoferar över det möjliga och omöjliga att i fotografiets form, och diktens, hejda kropparnas rörelse mot marken och den stundande döden. Att hålla dem kvar i språket. Avslutningen lyder: "Bara två saker kan jag göra för dem - / beskriva deras flykt / och inte säga sista meningen."

Szymborskas språkliga mästerskap är obestritt. Hennes bästa alster kan beskrivas som små underverk av klarhet, som korta och precisa avhandlingar i livets grundfrågor. Och hennes karaktäristiska lätthet i tonen, där humorn alltid ligger nära, har inte hindrat henne från att skriva med stor medkänsla om människors öden i krig och andra katastrofer (se t.ex. "Några människor" eller "Slutet och början").

Men den här dikten verkar ha glömt att den talar om specifika individer och inte anonyma offer. Även de som inte kan identifieras på bilderna är verkliga personer med namn, familjer, efterlevande. Szymborska tränger sig inpå dem, håller upp dem och låter dem dingla till beskådan framför läsarens öga: "Det finns nog med tid / för håret att fladdra / och för nycklar och småmynt / att falla ur fickorna." Det inferno som fotot avbildar förvandlas till filosofiskt spel och trolleritrick. Personerna på fotot lånar oombedda sina sista ögonblick i livet till en dikt vars konstnärliga metod till stor del bygger på lekfullhet. Är det för mycket sagt att de nog skulle ha betackat sig för denna behandling?

Man behöver inte vara amerikan (eller för den delen anhörig till någon av de många vars kroppar aldrig återfanns i rasmassorna) för att tycka att här har något gått snett. Raderna har en bismak av obehörigt intrång som grumlar deras finurliga estetiska effekter.

Det regnar i Plura-land

Plura Jonssons låtar börjar ofta med en väderobservation. "Solen går ner över ön, från horisonten kommer regnet närmre" (Blues för Bodil Malmsten), "Gick ner i limbo en regnig dag" (En ledig man), "Någonstans slår klockan fyra och ute faller regnet" (Fulla för kärlekens skull) - bara för att ta några inledningsrader från ett album i mängden (Svart Blogg 2007).

Det regnar mycket och ofta i Plura-land. Utanför fönstret och i sönderslitna hjärtan, från en källa som aldrig sinar. I låt efter låt, på skiva efter skiva faller regnet, en symbol i förlorandets estetik lika outslitlig som himlen själv. Högtrycksryggar göre sig inte besvär. Plura är en handelsresande i regn.