På fest med Nils Claesson

Jag och Nils Claesson, Slas son, samt någon till som jag glömt namnet på sitter och småpratar på en fest om en scenföreställning vi just sett. Den enda skådisen i stycket var dotter till en känd svensk författare. Jag undslipper mig, liksom i föregående och som en lättsam observation tycker jag själv, att det var slående hur lik hon var sin pappa (jag hade aldrig tidigare sett henne). Nils Claesson får då något slags mindre spel och säger tvärt att "så behöver man ju inte tycka" eller något i den stilen, lämnar snabbt vårt lilla samtal och flyttar ut i köket. Jag blir sittande kvar och undrar länge vilken klumpighet jag gjort mig skyldig till. Vad sade jag som var så fel?

Året är 1989. Tjugo år senare ger Nils ut boken "Blåbärsmaskinen" om sin egen far, den uppburne och älskade författaren Slas. Boken handlar om uppväxten med alkoholisten och tablettmissbrukaren Slas, det självupptagna och allt uppslukande konstnärsgeniet. Boken gör en sorts skandal när den kommer ut. Får man verkligen skriva såhär om Slas? Våren 2009 visas en mycket märklig intervju i Babel där Nils verkar både nervös och arg på ett konstigt sätt. Det finns något osunt och trasigt över hans framträdande, tänker jag framför TVn. En liten pojkes kluvenhet som gör svaren tvära och ansiktet spänt. Ett par gånger försvarar han Slas, liksom på trots mot Sjölin, men med ett ansiktsuttryck som inte övertygar. Jag får intrycket att hans förhållande till fadern präglas av djup motsägelse och oläkta sår. En ouppklarad relation. Och jag minns hur han försvann ut i köket på festen många år tidigare.

I augusti 2010 köper jag hans bok och läser ut den samma kväll. Den är modig, stark och lysande. Den rör sig i terräng vi sällan vågar beträda. I boken finns ljusglimtar, men det mörka dominerar, med ögonblicksbilder där barnets smärta och förnedring gör ont i läsaren. I boken säger Nils att ett skäl till att han skrivit den är att han vill bevisa för Slas, den nu döde Slas, att han hade fel när han sade till den lille pojken att han kommer att bli precis som sin pappa ("vad jag är kommer du att bli").

I ett efterord skriver Nils om intervjun i Babel våren 2009. Han skriver att Daniel Sjölin haft en raljant ton i sina frågor, att Babel klippt bort en felaktig fråga om Nils bror som gjort Nils förbannad och att han efter klippet verkar förbannad utan anledning. Jag går till datorn och ser hela intervjun igen, på Svt Play, nu med full koncentration och efter att ha läst boken med dess efterord. Har Nils rätt, är Sjölin raljant och oförskämd? Kan jag ha sett så fel första gången? Och vad jag ser är att Nils går i nervös försvarsställning - skruvande på sig längst ut på fåtöljen - redan vid första frågan från Sjölin, som är den till synes oskyldiga "Varför har du skrivit den här boken"? Nils verkar förbannad redan från början, och någon ökning av det tillståndet efter en bortklippt fråga kan jag inte hitta.

Ändå är intrycket nu delvis annorlunda. Man ser en viss nervositet inför TV-situationen (Nils kommenterar i bokens efterord, med viss avundsjuka, Kristina Lugns brist på nervositet vid samma inspelning). Men framför allt verkar Nils Claesson inställd på, och trött på, att behöva svara på frågor om varför han hängt ut en nationalikon kort efter dennes död. Innerligt trött på frågor som "Får man verkligen göra såhär?" och "Kommer det här att förändra bilden av Slas?" Han är i clinch med Sjölin redan intervjun börjat, trots att något ont uppsåt hos Sjölin inte kan märkas och att frågorna inte är utmanande i överkant. Men skälet är alltså inte nödvändigtvis, som jag trodde första gången, allt det ouppklarade med fadern. Snarare finns något ouppklarat med TV-mediet, och med en offentlighet som han är rädd vill lägga munkavle på honom. Som inte unnar honom att berätta sin historia.

Jag läser också, igen, den utmärkte Mats Gellerfelts recension av Blåbärsmaskinen i SvD. Han menar att man måste diskutera det principiella i den här sortens böcker. Han ifrågasätter om bokens mörka bild verkligen är "sanningen" om Stig Claesson och svarar själv att den ger EN sanning men inte den yttersta sanningen. Nej, tänker jag, boken ger inte den yttersta sanningen. För någon sådan, singulär sanning finns ju inte. Bokens största värde är inte vad den säger om Slas som person, utan dess skarpa bild av hur det är att växa upp med en missbrukare i familjen, med en supande far som kontrollerar sin omgivning och som, med bokens beskrivning, vill vara både vuxnast och barnsligast i familjen.

Och framför allt: Till bokens värde hör just kontrasten mellan dess bild av alkisen och den misslyckade föräldern å ena sidan, och den offentliga bilden av den sympatiske gamängen, hedersknyffeln och det litterära geniet å den andra. Hur bråddjupen öppnar sig mellan barnets och offentlighetens perspektiv när spegeln vrids. Skillnaden mellan yta, intryck och erfarenhet. Och om barns utsatthet, även när föräldern lämnar en kär litteraturskatt efter sig, har vi fortfarande mycket att lära.

Nils Claesson har all heder av sin bok. Den är mycket viktig. Och om jag förolämpat eller bara tråkat ut honom på en fest för över tjugo år sedan kan jag bara be om ursäkt.