Barnmisshandel by design

Riktigt vad man ska göra med den arkitekt som designat lekplatsen i Vasaparken vet jag inte, men någon form av kännbar bestraffning är påkallad. Det sätt som rutschkanorna är byggda på vittnar nämligen om ett sällsynt allvarligt hjärnsläpp vid ritbordet. Av okänd anledning har de lagts ut på en brant kulle av hårdgummi som blir glashal vid minsta fuktkontakt, dvs. vid alla tider på dygnet då det inte råder direkt solsken, plus morgnar då detta solsken ännu inte fått bort daggen. Gott och väl, om det nu hade funnits en liten trappa eller en ledstång eller en annan liten anordning för barnen att ta sig uppför glaskullen med. Men icke. Jag har sett tvååringar försöka och dunsa nerför och slå sig rejält.

Detta moras i en bit offentlig stadsmiljö har några alternativa förklaringar: 1. Arkitekten och berörd(a) beslutsfattare i parkförvaltningen har ett svårt ecstacy-beroende som sträcker sig även till arbetstid. 2. Pengarna räckte inte till mer än den billigaste anbudsgivaren som tidigare endast ritat östtyska simbassänger. 3. Vuxna människor som förvaltar skattemedel skiter helt enkelt i barn eftersom de saknar rösträtt. Barn får gärna slå sig fördärvade.

Oavsett förklaring, såhär är det: Vuxna människor som på det här sättet slarvar bort barnens miljö förtjänar vårt gränslösa förakt. Och näringsförbud. Och det bör vara bara början.