Passé på 2:ans buss

Ett par tydliga signaler på att man inträtt i medelåldern är: 1. Man behöver glasögon. 2. Man får problem med finmotoriken. Min egen medelålder tycks därmed vara inne i en slags peak. Det tar nämligen allt längre tid att reda ut trasslet med de små sladdarna för hörsnäckorna till iPoden. När jag väl lyckats fippla ur själva iPoden ur bröstfickan - vilket i sig inte är någon picnic när den har bestämt sig för att stanna i fickans mörker genom att haka sig fast i både plånboken och mobilen - börjar själva sladdutredandet. Och det kan alltså ta sin tid. Detta lilla skådespel brukar i mitt fall utspela sig på 2:ans buss inför medpassagerarnas, som jag tror, förundrade blickar. Jag föreställer mig hur jag måste te mig i deras ögon: En man med dubbelslipade glasögon som bestämt sig för att försiktigtvis lyssna på lite musik men som inte verkar riktigt vän med sina redskap.

Hur lång tid får man sitta och kämpa med trasslet innan det blir pinsamt? Innan man så att säga passerat anständighetens gräns? Trettio sekunder, en minut, tio minuter? Två hållplatser, eller fyra? Finns det en tidpunkt då man så diskret som möjligt bör stoppa tillbaka iPoden i fickan och inse att den efterlängtade musikstunden måste förbli ett oavslutat projekt? Då det inträder en skyldighet att helt enkelt kliva av bussen för att inte generera omgivningen mer?

Detta är dagens fråga. Jag är tacksam för kommentarer och svar, gärna från alla mina yngre läsare som borde ha bäst koll i denna fråga. Var ärliga nu.